IL-23 och dess betydelse för tidig diagnostik och behandling av PsA - Vägar till individanpassad behandling

Professor Alexis Ogdie från University of Pennsylvania är expert inom inflammatorisk artrit som psoriasisartrit (PsA), axial spondylartrit och reumatoid artrit. I detta webbinarium diskuterades de senaste rönen för snabbare PsA diagnos och bättre patientresultat. Föreläsningen modererades av reumatolog Katerina Chatzidionysiou från Karolinska Universitetssjukhuset. Inledningsvis gick professor Ogdie igenom immunologin bakom psoriasis (PsO) och PsA, där det framgick att man vet mer om patofysiologin vid PsO än vad man vet kring PsA. Mycket beror på att det är lättare att ta biopsier från huden än vad det är att ta från lederna. Det finns cellulära skillnader mellan huden och leden, vilket gör att det fortfarande finns mycket att lära kring inflammatorisk artrit. Det är många celltyper som spelar en viktig roll vid uppkomsten av PsO, men T-hjälpar cell (Th)17, Th22 och Th1 är de fenotyper som dominerar sjukdomsuppkomsten. Utöver dessa har även minnes-T-celler (TRM celler) en avgörande roll vid återkommande plack vid PsO. Om TRM celler även har en roll vid PsA är inte känt då det än så länge är få tillgängliga studier på synovialvävnad från leder. Professor Ogdie tog även upp vikten av att reumatologer och dermatologer samarbetar kring patienterna för att lära från varandras specialiteter. Det är inte alltid lätt att avgöra om en patient har PsA. Hon berättade att PsO patienter remitterade från hudkliniken som fått ömma leder, kan vara svåra att avgöra om det handlar om PsA eller inte. Ibland kan osteoartrit i fingrarna se ut att vara PsA. Därefter fortsatte diskussionen vidare om sjukdomsutvecklingen av PsA. Hon beskrev egna kliniska fall där patienter med misstänkt tidig (preklinisk) PsA hade remitterats från dermatologen, där ultraljudsundersökningen hon utförde inte visade några tecken på sjukdom. Smärtan i lederna kan lätt misstolkas för att vara mekanisk ledsmärta. När patienten senare kommer tillbaka till henne så visade det sig att patienten mycket riktigt hade PsA. Detta beror på att patienten vid första besöket ännu inte börjat utveckla PsA, men uppvisade tidig artralgi i lederna. De olika faserna från att enbart ha PsO till att ha utvecklat PsA kallas “preclinical PsA”, “subclinical PsA” och “prodromal PsA”. Under den prekliniska fasen har det börjat ske förändringar på cellnivå i synovium och troligtvis har även inflammationsprocessen startat. Därefter övergår det i den subkliniska fasen där man med ultraljud kan börja se inflammation i lederna. Den slutliga fasen, innan patienten får sin PsA diagnos, är fortfarande omdiskuterad och föreslås att kallas för prodromal PsA. Det var i det här stadiet som den patient Ogdie nyss nämnde var i. De har ledvärk men inget syns under undersökningarna. De riskfaktorer som finns hos PsO patienter för att utveckla PsA är främst övervikt och svårighetsgrad av PsO. Professor Ogdie tog även upp att överviktiga i många fall svarar sämre på biologiskbehandling, vilket påverkar sjukdomsutvecklingen negativt. Val av behandling beror mycket på vem det är som sätter in behandlingen. Dermatologer och reumatologer har olika uppfattning om vilket typ av biologiskbehandling som fungerar bäst och har en snabb effekt från behandlingsstart baserat på de olika sjukdomar de behandlar. Här skulle ett samarbete och en helhetssyn behövas för att hitta den mest optimala behandlingen för varje patient - särskilt de PsO patienter som löper störst risk att utveckla PsA. Professor Ogdie delade sedan med sig av hur hon tänker kring behandling av en patient med PsO som kommer till henne med misstänkt inflammatorisk artrit. Är den inflammatoriska artriten inte uppenbar så använder hon ultraljud för att fastställa inflammationen. Därefter undersöker hon hur svår PsO patienten har och delar in dem i olika grupper baserat på svårighetsgraden (måttlig/svår eller mild). Har patienten även axialsjukdom så kommer de behandlas annorlunda jämfört med de utan axialsjukdom. Därefter undersöker hon hur svår eller begränsande den perifera artriten är, om det finns samsjuklighet att ta hänsyn till samt om det finns andra riskfaktorer som kan påverka behandlingsresponsen. Under den sista delen av föreläsningen gick hon igenom tillgängliga läkemedel vid PsA — både orala småmolekyler och biologiska läkemedel (TNFi, IL-12/23i, IL-17i, CTLA4‑Ig, JAKi, TYK2i och IL-23i) — och fördjupade sig särskilt i IL‑23‑hämmarnas verkningsmekanism samt vad som skiljer IL‑12/23‑hämmare från rena IL‑23‑hämmare. Seminariet avslutades med en Q&A som leddes av moderator Katerina Chatzidionysiou.